Ny bil, nya krafter! Sedan kraschen på Strömkarlen har det varit svårt att få den rätta motivationen, men ju närmare vi kom premiärtävlingen, desto bättre kändes det. Ale-Svängen som var vår senaste fullföljda tävling, gick i år i Juni och ingick i Volvo Original Sverigeserien, vilket hade samlat hela landets elit i klassen. Det fanns inga planer på någon framskjuten placering med tanke på förutsättningarna, vi hade aldrig kört bilen förut, det var nio månader sedan den senaste tävlingen, och vi körde för första gången med siffernoter. Målet var istället att hålla bilen hel, ta oss i mål, och lära oss bilen och siffernoterna, för att kunna vara med bättre på nästa tävling. På lördagsmorgonen regnade det när vi och KPGns, förra ägare Chrille Åström från Timrå MK satte av mot Älvängen. Regnet ger alltid en tävling lite tristare inramning, och allt blir lite besvärligare, men det gynnade oss ur tävlingssynpunkt eftersom de däck vi valt fungerar väldigt bra på blött underlag. Så var det då dags för start, första sträckan förflöt utan problem, men tempot fanns inte riktigt i kroppen, och det kändes att jag inte hade helt känslan för siffernoterna som Tomas läste. På sträcka 2, tävlingens längsta, var det Tomas som var ovan med noterna, och läste fortare än vad jag hann köra, men sträckan gick ändå skapligt. På tredje sträckan började det stämma lite bättre, något som avspeglade sig på tiderna. SS4 förflöt utan problem, vi började inse fördelarna med siffernoter, och jag började känna lite hur fort jag kunde åka i varje kurva. På väg ut till sträcka 5 hördes ett missljud i bilen när man svängde. Innan start kollade jag alla däcken, och det visade sig att muttrarna på vänster framhjul hade gängat upp sig! Hade vi inte upptäckt detta hade vi fått en otäck överraskning ute på sträckan, då hjulet hade ramlat av! Nu gick sträckan istället bra, och sträcka 6 gick av bara farten. Sträcka sju var en repris på den långa sträcka 2, regnet hade tilltagit nu, och det var riktigt halt! Bitvis kände du inte underlaget, bilen bara flöt fram. Vi körde snålt hela sträckan, och försökte ha marginal i varje kurva, detta verkade ha varit ett bra recept, eftersom vi kom 2:a på sträckan, endast slagna av klassegraren Henrik Persson. Inför avslutande sträcka 8 var nu målet enkelt; ta oss i mål! Detta höll bilen sånär på att sätta stopp för, när jag tre minuter före start vrider på startnyckeln klickade det bara i starmotorn, det fanns ingen ström i batteriet. Vi rullade igång bilen, och stängde av fläkten och allt som tog ström, och kunde ta oss till målet med ett nödrop. I målet diskuterade vi tider med några, och fick klart för oss att vi gjort en mycket bra tid på sträcka 7, där vi slagit de flesta med 30 sekunder eller mer. Detta gjorde att vi slutade på en mycket överraskande tredjeplats, och vi fick vår första, efterlängtade pokal! Helt plötsligt är alla motivationsproblem som bortblåsta, och vi har redan börjat längta till nästa tävling, som blir Götenerundan, den 14/8!